det finns en sak jag har tänkt på.. jag är verkligen en sånn som hatar att se mina nära och kära ledsna och jag tycker att det är så jävla jobbigt och så fort någon i min närhet inte mår bra eller bara är allmänt ledsen så är jag alltid där och ska skämta bort det.. Men grejen är den att min brorsa och pappa är precis likadana och hatar sånt preics lika mycket som mig, så jag är på sätt och vis uppväxt med det och för mig är det jävligt skönt för då tar jag saken på ett annat sätt.. medans kompisar till mig tycker det är skit jobbigt att jag är så bara för att det inte verkar som om jag visar omtänksamhet då.. men så är jag liksom..

Och sen är jag en sånn person som aldrig verkligen aldrig skulle kunna visa mig ledsen.. det spelar ingen roll om någon dött , jag blivit sårad, dumpad eller vad som helst! Jag är alltid hon som springer runt med största leendet på läpparna och verkar må hur bra som helst. Men i verkligheten är jag så liten i mig själv och när jag oftast är ensam kan jag ligga och gråta för jag själv vet hur jag mår. Och jag vet att om jag skulle visa för andra hur jag är så vet jag att dom skulle bry sig för jag har verkligen världens bästavänner men det går liksom bara inte.. jag vill inte verka som en svag, ledsen person jag vill vara en glad och utåtriktad person även fast det inte alltid är så jag känner. Innuti mig själv ibland så är jag helt förstörd..mitt liv är en katastrof och jag hatar allt! Men jag sätter alltid mina kompisar före mig.. dom ska alltid ha det bästa och må bäst och jag tar mig själv efter. Jag känner mig inte lika viktig och jag klarar mig och behöver inte ha uppmärksamhet! Jag ska visa mig som en stark person även om det inte alltid är så jag känner.. but that's life!